Ett minne blott av jorden...

Mina ben känns som gummibåtar ute på vågigt vatten.

Lussekatter

Det känns som om jag lever i en bubbla. En varm, mjuk och elastisk bubbla som skyddar mot allt, mot sorg. En lyckobubbla vars hållbarhet blir sämre och sämre för varje år som går. Och jag känner hur hinnan tunnas ut och jag känner hur jag långsamt och brutalt blir sårbar.

Jag, som inte har förlorat någon närstående. Jag, som har sett hur bubblan spruckit hos dig och dig. Stått bredvid med ett trofast skal runt mig. Förvirrad. Förtvivlad, samtidigt som känslan smugit sig på mig "tack och lov att det inte hände mig". Och vid sidan om satt ångesten och hånlog mot mig. För där stod jag som ett fån och försökte få andra att se framåt när det som inte gick att förstå var ett faktum. Snacka om känsla av att vara positiv vid fel tillfälle. Opassande. Livsviktigt. Jag, som börjar bli rädd.

Så drar jag täcket åt sidan en dag och sätter i fötterna på golvet precis nedanför sängen. Något glänser till. Mina ögonbryn drar sig närmre varandra. Där nere glimrar en spricka, en liten reva och det känns som om jag sätter i halsen. Faller åter ner i sängen och blundar hårt. Där börjar jag inse min sårbarhet. Jag lever i en bubbla som kommer att lösas upp. Troligen hastigt. Oväntat. Jag, som numera är livrädd.

Där, bakom min ögonlock tränger sig ett starkt ljus fram. Kärleken. Den svider. I händerna håller jag den som en samling vatten. Droppe efter droppe tränger sig igenom mitt försvar och jag står maktlös kvar.

Insikten om att jag inom sinom tid kommer att stå på andra sidan, inte längre vara den där som står bredvid, skrämmer mig oerhört. De som jag vuxit upp med, som jag spenderar min tid med - som jag älskar. Mormor, morfar, mamma, pappa, bröder, släktingar, vänner, bekanta, du? 

I ett virrvarr av känslor står jag, när jag inser att något förr eller senare stöter till mig. Jag spiller vattnet. Det faller som spikar mot min bubbla. En bubbla som de första dropparna redan har repat. Det gnistrar till. Och så kommer fallet och jag spricker.

Och så står jag inte längre.

Testar ett vitt vin som jag inte har druckit innan, riktigt gott faktiskt!

Har precis målat färdigt köksmöblerna, nu har jag storstädning och plugg att ta tag i!

Broderi brodera en julgransmatta, broderi brodera en löpare.

Ska städa lite denna veckan och göra det adventsfint. Bäst av allt blir nog nybakta lussekatter till helgen! Och så våran nya lilla familjemedlem såklart!

"Vänner är som änglar. Man kan inte alltid se dem, men de finns alltid där."

Blev tipsad om en låt för ett tag sedan utav min vän: Och nu kan man säga att jag är helt fast...

Orginalet:


Covern:

Så kul hade min kära sambo det på Halloween... Och ännu lite roligare var det när han gömde sig i en buske i mörkret med en ficklampa för att skrämma min moster och kusin. De gick upp för trappan och pratade om att det var mörkt, då plötsligt tänds en lampa vid sidan om dem och ett stort läskigt pumpahuvud blev synligt, hahaha... Jag ler fortfarande när jag tänker på hur de skrek! (jag stod inne och tittade ut genom fönstret...)



Bu!

Sitter och funderar på om jag ska ta tag i slipningen av en stol till, har två kvar innan jag ska lacka. Bara det att det tar ca två timmar att slipa en stol och det dammar något fruktansvärt. MEN, det är också väldigt kul att ha ett eget projekt på G och jag kommer att känna mig så nöjd när mina fina köksmöbler är klara!!

Blir vi en till i lilla lägenheten!

Är på jakt efter drömprinsen till en av mina väninnor. Listan är lång, därav väljer jag ut några specifika drag:

• I en ålder mellan 21 - 31 år.
• Mörkt hår.
• Välklädd, gärna kostymnisse.
• Gillar utlandsresor & är tålig vad gäller alkohol.

Och han får gärna likna Michael Buble:

 

 

Känner du han? Är du han?

 

- Jag har numret till min väninna!

 

 

 

 

 

(By the way, låter det inte lite gammalmodigt med väninna? Aja, vem bryr sig...)