Med inspiration från tre källor: konstmuséets utställning Helvete, Aokigaharaskogen och Bröstcancer, tillkom detta mästerverk:

 

Ps (1). Vad fint det har blivit vid Kulturhuset!

Ps (2). Jag har inte ritat/målat på flera år...

Ds.

Lussekatter

Det känns som om jag lever i en bubbla. En varm, mjuk och elastisk bubbla som skyddar mot allt, mot sorg. En lyckobubbla vars hållbarhet blir sämre och sämre för varje år som går. Och jag känner hur hinnan tunnas ut och jag känner hur jag långsamt och brutalt blir sårbar.

Jag, som inte har förlorat någon närstående. Jag, som har sett hur bubblan spruckit hos dig och dig. Stått bredvid med ett trofast skal runt mig. Förvirrad. Förtvivlad, samtidigt som känslan smugit sig på mig "tack och lov att det inte hände mig". Och vid sidan om satt ångesten och hånlog mot mig. För där stod jag som ett fån och försökte få andra att se framåt när det som inte gick att förstå var ett faktum. Snacka om känsla av att vara positiv vid fel tillfälle. Opassande. Livsviktigt. Jag, som börjar bli rädd.

Så drar jag täcket åt sidan en dag och sätter i fötterna på golvet precis nedanför sängen. Något glänser till. Mina ögonbryn drar sig närmre varandra. Där nere glimrar en spricka, en liten reva och det känns som om jag sätter i halsen. Faller åter ner i sängen och blundar hårt. Där börjar jag inse min sårbarhet. Jag lever i en bubbla som kommer att lösas upp. Troligen hastigt. Oväntat. Jag, som numera är livrädd.

Där, bakom min ögonlock tränger sig ett starkt ljus fram. Kärleken. Den svider. I händerna håller jag den som en samling vatten. Droppe efter droppe tränger sig igenom mitt försvar och jag står maktlös kvar.

Insikten om att jag inom sinom tid kommer att stå på andra sidan, inte längre vara den där som står bredvid, skrämmer mig oerhört. De som jag vuxit upp med, som jag spenderar min tid med - som jag älskar. Mormor, morfar, mamma, pappa, bröder, släktingar, vänner, bekanta, du? 

I ett virrvarr av känslor står jag, när jag inser att något förr eller senare stöter till mig. Jag spiller vattnet. Det faller som spikar mot min bubbla. En bubbla som de första dropparna redan har repat. Det gnistrar till. Och så kommer fallet och jag spricker.

Och så står jag inte längre.

Gick en vandring genom en kyrkogård idag. Några fotsteg förbi några gravstenar, stannade till ibland. Kände mig lugn, kände mig inåtvänd och berörd, där i höstvinden; precis den där känslan som jag upplevt flera gånger innan.

Vandrade genom tiden idag, upplevde den i ett avtryck på stenar. Förbi mig gick livet, om och om igen. Han, hon, den, det - deras och vårat liv, vilket liv? Allt i en känsla av inre sökande.

Tog en del steg genom sorger idag. Förberedde och gav utrymme till eftertanke. Det är något speciellt med gravplatser, de gör intryck på mitt inre. Jag trivs där.


Och vid sidan om bär jag kärleken... 

I varje människokropp finns en instinkt. Något där innuti som oupphörligt söker efter överlevnad, en human drivkraft; låt oss kalla det levnadsinstinkt. För många är denna levnadsinstinkt mer av ett begrepp än en medfödd förmåga, något som troligen finns där men som aldrig väckts till liv. Varför? Jo, av bekvämliga själ. Denna sorts människa behöver inte kämpa för sin överlevnad, han flyter med i storstadsbrisen och betalar dagligen mer för att komma till arbetet än vad en annan disponerar under en månads tid.

På en annan plats, i samma tid, lever ytterligare en typ av människa, bland tickande bomber och med en sandorkan av drivkraft inom sig. Med hjärtat fullt av stygn är varje minut som passerar en fråga om överlevnad, om levnadsinstinkt. I missär, bland ingenting, helt utlämnad: hungrig, fattig, svag - stark, för där finns en glöd som syr ihop varje hugg som riktas mot själen, som förstår och förlåter, som är mänsklig. Levnadsinstinkten. Vad hade du gjort om du var totalt utelämnad i fullständig lidelse, ensam med kampen att överleva? Du hade tagit av andra, gjort uppror och inte på något sätt haft förståelse för de människor som i sitt överflöd försöker utöva makt över dig. Hur långt hade du då varit beredd att gå?

Vad grundar sig terrordåd, våld och krig i? Islam? Maktberoende? Livsinstinkt? Bristande förståelse? Religion? Skolundervisning? Vem av Guds elever är syndabocken? Kan svaret vara livet, vars instinkt kämpar utan gränser och för varje liv livet släcker sätts ett stygn i det egna hjärtat.

Hjärtat på Gustav II Adolf slutade slå i Lützen år 1632, det får Svenska elever lära sig när de studerar historia. Viktigt sägs det, att känna till sitt lands historia, men historieämnet innehåller så mycket mer: de båda världskrigen, franska revolutionen och Christofer Columbus upptäckt av Amerika. (hur kan en världsdel som redan var befolkad upptäckas?)

Skolan har bland annat som uppgift att uppfostra eleverna till goda samhällsmedborgare. De skickas ut i ett västerländskt, mångkulturellt samhälle, och förväntas uppföra sig bildat och humant. - Alla människor är ju lika mycket värda! (vilket är helt fel, då de människor som jag känner och håller av självklart är mer värda för mig. Vem skulle du rädda ur ett brinnande hus om du fick göra ett val: den dementa okända 92åringen eller din barndomsvän för livet?... Mer om detta en annan gång.) I bagaget har dessa "goda sahmällsmedborgare" alla förutsättningar för att förstå sig på andra kulturer och människor, de har ju läst om världsreligionerna. Just precis, de har läst OM världsreligionerna. Kan man ha en genuin förståelse för andra kulturer utan att ha med sig kunskaper om den kulturens historia, historian som i samspel med religionen har byggt upp och format ett folkslag vars levnadsinstinkter har hållit dem kvar på jorden? 

Vad hände i Japan under 1600-talet? Hur levde Mongolerna? Säger Akemenider dig något?

Om rädslan för att förlora greppet om livet driver människan till de mest avskyvärda handlingar, om våld är ett resultat av bristande levnadsförhållanden, vilselett maktbruk och oförståelse människor emellan. Kan då den goda samhällsmedborgaren genom övergripande undervisning förvandlas till någon som läker ihoplappade hjärtan? - Den goda Världsmedborgaren.

det är han som studerar vetandet för vetandets skull, och som behåller det han lärt sig för sig själv eller för sin lilla klick, som skriver pompösa, pretentiösa artiklar som ingen annan kan förstå i stället för att arbeta för att klargöra saker för andra människor."



"Något rätt irriterande med de lärde, är att de alltid ska använda stora, fina ord som en del av oss inte förstår...

...och ibland får man ett intryck av att sådana där imponerande ord är till för att vi inte ska förstå något. På det sättet kan de lärde framstå som överlägsna oss andra och blir inte så lätt misstänkta för att inte veta någonting. För det är ju så, att sett ut lärd synvinkel är det praktiskt taget brottsligt att inte veta allt."

Är det inte något speciellt med att tvätta? Ungefär som att springa - efteråt känner man sig "ren" och livet luktar gott!



Eller?

Om livet är en stig som ibland leder dig in i de ljuvligaste solgläntor, möts du också av mörka partier med avskalade tallar och leriga fotfästsytor. Du vandrar för att du måste och du väljer väg av samma skäl. En av stigarna du klivit på leder dig till en glänta där ett flertal flockar rådjurskid väntar på dig. De flesta tittar förväntansfullt upp när du närmar dig, några knuffar på varandra i sin ungdoms iver, medan andra överlägset tuggar vidare på björkkvisten utan att visa dig det minsta intresse. Din uppgift är att förbereda dem för skogens stigar, uppmuntra deras kreativitet och likabehandla alla oavsett spänst i benen, hörselförmåga eller hurvida fläckarna hunnit försvinna.

Du står i den glänta som ett medvetet val har lett dig till, ser dig omkring och funderar på om du har valt rätt. Framför dig skapas en bild av andra gläntor; den med en rinnande bäck och ängar av vitsippor som du så gärna vill föreviga, eller den full av småfåglar som kvittrar uppmuntrande samtidigt som vinden dansar genom växtlighetens samspel och lockar din kropp i rörelse. Sen föreställer du dig också den glänta som är alldeles tom, öppen för att uppfyllas av dina sammanknutna ord, och föreställningen gör dig gråtmild.

Det finns så många vägar du vill gå, vilket inte innebär att du ångrar att du tog ett första steg på stigen mot rådjurskiden, utan väcker en rädsla för att inte få upptäcka och vistas i de andra gläntorna. Då plötsligt inser du att rädslan ligger i dina händer, och att din vilja förenat med en stark självtro gör det möjligt för dig att innefatta alla gläntor i ditt liv.

Livets stig är inte rak eller tvådelad, den är ett nät av möjligheter.

Fick i uppgift att skriva en essä utifrån någon skönlitterär text, jag valde Stig Dagermans "att döda ett barn". Hur mycket essä det blev av den kan jag inte svara på med det blev en samling slingriga tankar...

(skriven hösten 2010)

Det värsta tänkbara

Att veta vad som komma skall, kan kännas fullkomligt spännande. För vem vill inte planera in nervkittlande moment i vardagen? Vem vill inte möta livet med sprudlande hänfördhet? Och vem vill inte blicka in i den framtid som med naiv säkerhet kommer att bli precis som i tanken?

 

Tänk emellertid på att framtiden för människan är högst främmande. Det som i livet erbjuds kan utan vetskap och utan chans att manövrera vara, det värsta tänkbara. Framtiden är utformad sådan, oförutsägbar. Kanske finns det endast en framtid som alla i förhand kan vänta sig, och det är vägen mot förtorkad bortgång och ett stilla avslut - döden. Låt oss därför börja i motsatt ände, med livet, för att finna vägen till dess slut.

 

Möjligen ligger det i moderns natur att älska sina barn högt över allt annat, och kanske ligger det lika naturligt i människans anlag att skydda just barnen, vår framtid. Nya liv som ska förvalta den värld vi lever i, av och på, liv som ska finna själva livet meningsfullt. Därför vrids bröstet till bristningsgräns varje gång det kommer till sanning att ett barn har dött. Ett barns dödsfall är något mer övergripande än sorgligt, det är en fruktans förlust, och för modern (om jag nu får göra en fördomsfull, könsrelaterad generalisering som utesluter den manliga mänsklighetens känslomässiga förhållande till barn) det värsta tänkbara.

 

Med livets gåva följer också döden, den tidlösa efterföljaren, förtretens skugga. På samma sätt som framtiden är den omöjlig att förutsäga, och nog är vi den tacksam just för det. Det ohyggligt ruskiga infaller när den framtidsplan som finns planerad och väl detaljerad i en människas huvud rent av, av fiendens hand, faller livlös ner i gåtornas eviga grotta. Kan det finnas något som rent av är värre än att döda någon avsiktligt? Händelsevis att göra det oavsiktligt…

 

Stig Dagerman skildrar i sin novell ”Att döda ett barn” en händelse som i sin brutalitet infångar många människors stora farhåga – att oavsiktligt döda ett barn. I all orealistisk anda infinner sig framtiden i denna novell, för den som utifrån skådar, både förutbestämd och detaljerad. Men skildrar den ändå inte i sin berättarteknik själva livet?

 

”Att döda ett barn” bär i sin helhet på en enda sanning - att ett barn kommer att dö. På samma sätt för även livet med sig denna, i sitt slag unika realitet. Dock är vägen dit för varje enskild människa olika alla andra, och därför är just vägen det som vi ska fästa vårt fokus vid, likväl när vi genom livserfarenhet färdas som när vi i all enkelhet sitter bakom ratten i bilen.

 

Att veta vad som komma skall, kan kännas fullkomligt spännande. För vem vill inte planera in nervkittlande moment i vardagen? Vem vill inte möta livet med sprudlande hänfördhet? Och vem vill inte blicka in i den framtid som med naiv säkerhet kommer att bli precis som i tanken? När det enda du med övertygelse kan veta, är att du sakteligen går döden tillmötes.