Ett minne blott av jorden...

Gick en vandring genom en kyrkogård idag. Några fotsteg förbi några gravstenar, stannade till ibland. Kände mig lugn, kände mig inåtvänd och berörd, där i höstvinden; precis den där känslan som jag upplevt flera gånger innan.

Vandrade genom tiden idag, upplevde den i ett avtryck på stenar. Förbi mig gick livet, om och om igen. Han, hon, den, det - deras och vårat liv, vilket liv? Allt i en känsla av inre sökande.

Tog en del steg genom sorger idag. Förberedde och gav utrymme till eftertanke. Det är något speciellt med gravplatser, de gör intryck på mitt inre. Jag trivs där.


Och vid sidan om bär jag kärleken...