Ett minne blott av jorden...

Idag var dagen då jag funderade över sanningen. Vad är den? Uppenbar? Min sanning är att jag under hela mitt liv har haft en växande ilska inom mig, eller är det en oro? Jag vet inte själv längre. Den finns där och den stegras för att i nästa stund vänta avhållsamt. Finns den där för att skydda mig, som ett träd jag har hållt fast vid hela min livsresa? Jag vet inte själv längre. Tror att jag vill flytta härifrån och vet att det lindas något mjukt runt allt det onda när jag får vara nära honom. Fly iväg med honom. Alla dessa minnen som jagar mig, som jag ständigt förtränger. Ja, jag är bra på det, att förtränga. Lärde mig det säkert innan jag visste ordets innebörd. Jag gör det varje dag, varje timme, förmågan sitter som en reflex inom mig, som en sköld. Och en sköld uppfyller väl inte alltid sin funktion? Den blir träffad, den spricker. Jag spricker. Och jag vill fly.

Pappa, min uppväxt var bra. Förutom när du drack. Mina relationer till vänner var i stor utsträckning problemfria. Förutom de stunder du skröt eller skällde på mig inför dem. Min trygghet i hemmet då jag växte upp, var uppbyggd av kärlek och omvårdnad. Mamma, du byggde upp den känslan. Du har kämpat. Kämpat för att dölja ”den beroende” från oss, släppt fram honom när han varit pappa. Mamma, du har varit skölden som i sagorna ändrar färg och omsluter en tryggt när fienden närmar sig. Det fungerade så länge jag trodde på sagor.

Jag gick in i striden relativt snabbt, som krigaren. Mitt vapen var mina ögon som tveklöst lärde sig att känna igen signalerna, som observerade gömställena och vakade över fienden. Fienden som ständigt skadade min pappa, mig och min familj. Min sköld var min ilska som höll mig motiverad, och mentor var min mamma som talade länge om fiendens tendenser och sätt att visa sig utåt. Ja, jag gick in i striden tidigt, ovetande om fiendens styrka.

Att ilskan skulle göra det bättre, trodde jag nog aldrig. Den finns där för min egen skull, som ett bollplank att luta sig mot. Kanske grundar sig mitt dåliga morgonhumör i de öl- eller ciderburkar jag tvingas se nästan varje gång jag stiger upp. Och sura miner på fredagseftermiddagarna väcks först när jag hör klirret från påsen som blir buren mot kylskåpet. Det är inte jag som är sur, det är min kropp som reagerar då fienden närmar sig. Som en sårad soldat. Min kropp som försvarar sig, och det kommer den alltid att göra. Först i döden försvinner hoppet och skölden faller befriande mot marken.

Striden fortlöpte. Tårar spilldes i minnen och framtid. I ett skimmer av gömda rödvinsflaskor, satt jag. Fastklämd. Ni skällde på varandra, jag skakade. Det var massgraven jag vilade i, när fienden tog överhanden och visade sin styrka. Jag försökte klättra upp. Över lemmar och bleka rötter färdades jag tills jag åter handlöst föll tillbaka. Dock kom jag längre efter varje försök och det stärkte mig. Tillslut drog jag mig upp och vaknade till liv igen. Försökte väcka er till liv. Jag följde mitt dränkta vapen som ledde mig ut från huset, vet inte om ni märkte det. Målet var att oron över vart jag hade tagit vägen skulle blåsa bort fienden, i alla fall till den grad att han tog sig i kragen. Jag vill tro att mitt slag lyckades, att det var kraftfullt. Det lugnade sig trots allt och fienden drog sig tillbaka. Tillfälligt.

Ensam. Jag var inte ensam, inte i striden och inte i hjärtat. Som en treenighet som skyddades av gudinnan, var vi. Vi delade rum ibland. Bröder och systrar. Ofta. Pratade om många saker, inte nödvändigtvis fienden men han smög sig in sporadiskt. Och vi tacklade honom. Jag var inte ensam, vi tog bara striden på olika sätt. Skaffade olika sorters sköld som skyddade oss.

Honom. Min prins som har vuxit in i min familj. Som förstår min ilska. Eller är det oro? Han som har lärt mig att glömma verkligheten, som har fört mig bort från ett krigsdrabbat område och samlat mig i sin omfamning. Han, vars kärlek jag har lindad runt mitt finger. En delad framtid i mina tankar. Att fly iväg med honom. Flyga iväg från minnen som inte går att glömma, en sårbarhet inom mig. Att flyga iväg med honom, han jag älskar.

Ensam lämnas jag ändå stundtals, i en strid mellan mig och spriten. Jagad av kriget jag inte kan bemästra. Då jag påminns om tiden utan flyktvägar, utan en fristad att falla tillbaka mot. Det är då mitt tvivel väcks.

Fängslad är min pappa. Han skådar en konstlad värld. Jag tappar min styrka i den eviga striden. Beroendet har överhanden, släpper aldrig taget. Men ser man världen genom ett skimmer, så som den verkligen är? Eller går man bakvägen in i det man gör med rädslan för det världen har att erbjuda? Om det verkliga är så som jag ser, att striden mot fienden är en förlorad match, kan jag då släppa taget?

Jag. Fast i ett livskrig där jag överväger att fly. Där jag tror att fienden har blivit för stark för att övervinna. Känslan av ett sista andetag, som tar hoppet med sig ut. Vinden fångar den och jag springer förtvivlat efter. Chanslös. Har jag gett upp? Har jag överhuvudtaget försökt? Jag vet inte själv längre. Jag vill fly. Jag vill vara kvar… För mamma, idag var dagen då jag funderade över om fienden har tagit dig med sig.

Nu är du född blogg, och här kommer min dopförklaring; en dikt skriven våren 2008:

Ett minne blott av jorden

Du finner mig i män, i kvinnor och i barn.

Jag väter deras ögon och dödar deras dag.

Ett minne blott av jorden, som aldrig varit fri,

Jag lämnat kvar att drunkna i vätska och panik.

Barn jag bemöter med framtidsförstöring.

Jag sopar, jag svider, jag spränger.

De nästas hopp jag förlöser,

för att besinningslöst driva deras floder till uttorkad mark.

Vår luft är spridd av gifter.

Jag lämnade dem där.

De rensar och förintar,

och sprider min misär.

Jag gömmer mig i tankar, i kläder och i krut.

Mina vanor kommer från de flesta,

historiska beslut.

Du fladdrar först av ängslan,

men törstas av min hunger.

Din önskan är ej lyhörd.

Jag laddar mitt gevär.

Du kan kalla mig världens ondska,

Guds glömska.

Ett snedsteg i tidernas begynnelse,

som överlevt färden i tidens ådror.

Du kan önska dig min bortgång, min förintelse, min död.

Men glöm ej att det var du som en gång gjorde min röst hörd.

Jag finns i allt som jorden bemärkt,

i dig och dina barn.

Jag väter deras ögon och dödar deras dag.

Ett minne blott av jorden, som aldrig varit fri,

Jag lämnat kvar att drunkna i vätska och panik.