Fick i uppgift att skriva en essä utifrån någon skönlitterär text, jag valde Stig Dagermans "att döda ett barn". Hur mycket essä det blev av den kan jag inte svara på med det blev en samling slingriga tankar...

(skriven hösten 2010)

Det värsta tänkbara

Att veta vad som komma skall, kan kännas fullkomligt spännande. För vem vill inte planera in nervkittlande moment i vardagen? Vem vill inte möta livet med sprudlande hänfördhet? Och vem vill inte blicka in i den framtid som med naiv säkerhet kommer att bli precis som i tanken?

 

Tänk emellertid på att framtiden för människan är högst främmande. Det som i livet erbjuds kan utan vetskap och utan chans att manövrera vara, det värsta tänkbara. Framtiden är utformad sådan, oförutsägbar. Kanske finns det endast en framtid som alla i förhand kan vänta sig, och det är vägen mot förtorkad bortgång och ett stilla avslut - döden. Låt oss därför börja i motsatt ände, med livet, för att finna vägen till dess slut.

 

Möjligen ligger det i moderns natur att älska sina barn högt över allt annat, och kanske ligger det lika naturligt i människans anlag att skydda just barnen, vår framtid. Nya liv som ska förvalta den värld vi lever i, av och på, liv som ska finna själva livet meningsfullt. Därför vrids bröstet till bristningsgräns varje gång det kommer till sanning att ett barn har dött. Ett barns dödsfall är något mer övergripande än sorgligt, det är en fruktans förlust, och för modern (om jag nu får göra en fördomsfull, könsrelaterad generalisering som utesluter den manliga mänsklighetens känslomässiga förhållande till barn) det värsta tänkbara.

 

Med livets gåva följer också döden, den tidlösa efterföljaren, förtretens skugga. På samma sätt som framtiden är den omöjlig att förutsäga, och nog är vi den tacksam just för det. Det ohyggligt ruskiga infaller när den framtidsplan som finns planerad och väl detaljerad i en människas huvud rent av, av fiendens hand, faller livlös ner i gåtornas eviga grotta. Kan det finnas något som rent av är värre än att döda någon avsiktligt? Händelsevis att göra det oavsiktligt…

 

Stig Dagerman skildrar i sin novell ”Att döda ett barn” en händelse som i sin brutalitet infångar många människors stora farhåga – att oavsiktligt döda ett barn. I all orealistisk anda infinner sig framtiden i denna novell, för den som utifrån skådar, både förutbestämd och detaljerad. Men skildrar den ändå inte i sin berättarteknik själva livet?

 

”Att döda ett barn” bär i sin helhet på en enda sanning - att ett barn kommer att dö. På samma sätt för även livet med sig denna, i sitt slag unika realitet. Dock är vägen dit för varje enskild människa olika alla andra, och därför är just vägen det som vi ska fästa vårt fokus vid, likväl när vi genom livserfarenhet färdas som när vi i all enkelhet sitter bakom ratten i bilen.

 

Att veta vad som komma skall, kan kännas fullkomligt spännande. För vem vill inte planera in nervkittlande moment i vardagen? Vem vill inte möta livet med sprudlande hänfördhet? Och vem vill inte blicka in i den framtid som med naiv säkerhet kommer att bli precis som i tanken? När det enda du med övertygelse kan veta, är att du sakteligen går döden tillmötes.