Ett minne blott av jorden...

Förra helgen, efter mycket om och men, började jag och herr sambo titta på Lost. Ja, än så länge är det rätt bra. Har hört ett och annat om att det ska spåra ut och så, så jag väntar väl på det. Planen är att jag intalar mig att det ska spåra ur helt totalt och bli supermegagalet, jag är alltså beredd på det och resultatet blir att när tåget väl lämnar rälsen kommer det inte att vara någon stor grej jämfört med mina förväntningar. Smart va? Jameniallafall, det blir nog till att beta av några avsnitt ikväll..

Det är ju ändå en bra grundidé, detdära med en flygplanskrasch, alltså om man ser det berättartekniskt och spänningsnivå och sådär. Ser man till mig och mina känslor så är det lite av en skitidé då det där med tanken på att något händer när man är uppe i luften, hela flygplanet rycker till, syrgasgrejorna släpps ut och total panik bryter ut när metallfågeln störtar hejdlöst, ojdå där bröts fronten av - är något som skrämmer skiten ur mig!

Planen iaf (observera det komiska i att använda ordet planen i detta sammanhang) är att jag ska inbilla mig att det bara är en serie. Flygplan störtar aldrig i verkligheter, eller hur mamma?

Eller?

En Iphone 4 rullade in i mitt hem härromdagen...

Nu är det nog bara Facebook som saknas...


- Nej Tack!

Kom inte hit!

.

Med ett päron i min hand och en kopp svart kaffe vid min sida, genomlider jag de 10 000 tecken som återstår.

Att försöka kombinera plugg med en riktigt bra, spännande bok är illavarslande när deadline närmar sig... Dessutom kunde hon inte låta bli att färga håret. Ja, hur ska detta sluta?






- Fast hon har ändå skrivit en hel del idag, det är anmärkningsvärt!   (klapp på axeln)